Anna

Idag, eller rättare sagt hittils, har jag inte gjort någonting...  Jon-Isak har sovit jättemycket i natt och idag. Hoppas han sover natten som kommer också..

Senare i veckan ska vi på vernissage igen. Då är det Antikmässan i Älvsjö som öppnar portarna och där ska Anders göra en väggmålning. Undrar hur det blir?
2-5 april pågår mässan i alla fall.

Jaa, vad kul med lite kommentarer på förra inläget! Mermer vill jag ha!
Så tänkte jag bara svara på kära mors kommentar: Mamma lilla, OM man blir dement, då märker man inte det. Så tänk på det innan du skriver om att du inte har det vid 50 års ålder ("50-"), som du skrev. Observera minustecknet). Förresten, har du glömt din ålder då du inte skriver hela den? Kanske är du lite dement?

Igår var vi, hela familjen, på Galleri Eklunds vernissage, och Anders hade äran att få ställa ut där. Det var mycket trevligt och det kom mycket folk som verkade väldigt intresserade av Anders konst, vilkert ju är väldigt bra. Jon-Isak verkade stormtrivas bland allt folk, och det underlättar ju ganska mycket för oss. Det var en dag med saker att göra heela dagen, och jag måste nog erkänna att jag var rätt slut i huvudet när vi kom hem. Och är än idag. Jag har ju hunnit bli ovan att träffa så mycket folk och att mingla (som det så fint heter). Det kändes som om jag hade varit och smuttat lite för mycket på vernissagevinet. Vilket jag ju inte gjorde.. Det är så länge sedan jag intog alkoholhaltiga drycker, så jag tror jag kan bli full på äppeljuice. Å andra sidan behöver jag ju inte alkohol, jag behöver ju bara en heldag med mingel! Haha! BIlligt och bra.
Något som var mindre bra var  att vernissagesnacksen bestod av mini kanelbullar (som var suupergoda) och godis. Huur gott som helst. Så blev den med mitt sluta äta socker projekt. Jag som just upptäckt att jag kan se mina fötter där under volangerna! Attans, men jag kan lova att jag hade rejälhuvudverk efter denna sockerboost. Jag tror i alla fall att det var den som låg bakom huvudverken. hade det funnits sockerfria alternativ hade jag faktiskt valt det.

Jag hoppas verkligen att det finns några fler som vill pryda deras väggar med Anders konst, så att vi kaaanske kan åka en sväng på IKEA? (Jag vet att Anders läser detta) Om inte annat bara för att insupa synen alla grejer som jag skulle vilja ha och behöver..
När jag ändå nästan är inne på ämnet pengar så kan jag ju berätta att min plånbok gått sönder för ett tag sedan. några månader innan Jon-Isak kom, närmare bestämt. Jag har en annan, mindre som jag brukar använda ibland. Som nu.. Meen. Jag hade sökt och sökt och sedan glömt bort att jag behöver en ny. Så igår, så är den där framför näsan på mig. MIN plånbok. Jag kände ett enormt ha begär. Hemskt att säga, men jag måste nog ha den. Den var så himla snygg. Jag trodde aldrig att jag skulle säga en sådan sak om ett ting. Nästan pinsamt. Finns den inte kvar när jag ska dit på den affären nästa gång så kommer jag att gråta. Det kändes ju patetiskt att skriva så, men men. Det händer väl inte allt för ofta... Hoppas jag. 

I veckan har jag i alla fall sytt en finmössa till Jon-Isak. Jag är supernöjd, över att jag gjort något. Det är så himla länge sedan jag sydde något.. Det känns som om ena handen håller på att läka lite, så jag kanske kan börja sy för hand lite mer? Hoppas hoppas. Man får ju abstinens när man inte kan göras något. 

Sen hoppas jag på att få liite mer energi, som Anncha har och vårstäda här. Å andra sidan hinner man ju knappt med att duscha, för alltid är det något: är det inte dags att amma så är det jag som ska laga mat och äta, sen måste vi alla sova lite.. och så är det med allt, så det är väl bara vänja sig. Och sen när det kaanske finns tid till att städa lite, då är man så slut i skallen att man bara sitter apatisk i soffan med fjärrkontrollen i handen och undrar vad man ska göra med den.

?

Självklart, var ju det där första om demens lite på skoj. För er som kanske blev lite upprörda...

Nuu, ska jag få i säng Jon-Isak och sen mig själv. "jag ska bara...."
God natt

För ett tag sedan så jag letade något som jag inte hittade, fick jag ett tips om att lägga en sax och en nyckel i fönsterkarmen för då ska man tydigen hitta det man söker. Jag placerade ju inte ut sakerna i fönstret och tyckte nog att det var lite fjantigt. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag nu hittade saken jag letade efter. Förmodligen inte.

I veckan kom jag i allafall på att vi har ett tillgodokvitto som vi kanske ska använda. Saken var den att ingen av oss visste var vi hade satt den... Eller ja.. Jag visste att jag bett Anders att ta hand om den, men han sa något helt annat. Vi letade i alla fall igenom hela huset efter den där lilla (och dyra) papperslappen utan resultat. Då bestämde jag mig för att sätta en sax och en nyckel i fönsterkarmen, Jag tyckte att det ju inte kunde skada.

Nu när det har gått några dagar, märker jag hur Anders börjar rota i en av hans hyllor, och länge var han där. Ingenting sa han heller förräns han kom ut till vardagsrummet med stoorleendet och en papperslapp i handen.
Anders berättade att skulle använda saxen som låg vid fönstret, och när han tog i den kom han på var HAN satt kvittot. 
Värt att prova för er som är som jag och förlägger alla era saker.. Se bara till att inte tappa bort nycklarna eller saxen!

Igår har vi, hela familjen åkt in till "stan", och hälsat på en annan liten familj som också har fått ett litet tillskott. Det var första riktiga utflykten vi gjorde med Jon-Isak, och det gick såå bra. Det var riktigt skönt att göra något annat för en dag.. Man blir ju lite less på att göra samma saker hela tiden. I alla fall här ute, för jag har ju inte precis någon annan att umgås med när Anders inte är här. Dessutom så är det faktiskt skönt att träffa vänner också.
Jon-Isak sov i stort sett hela tiden, medan de andra barnen i hushållet lekte på och hade roligt med Anders. Dom blir som galna när Anders kommer dit och jag tror nog det är lite tvärtom också.
Utmattade var vi då när vi kom hem och bara stupade i säng.

Idag har vi varit på långpromenad utan sol, men det känns ändå att våren är på G.. Kanske lite sol i morgon?
Annars funderar jag på en liten resa till systeryster. Kanske.. Vi får se. Men jag längtar uppåt nu.

Nu har mormor varit och hälsat på här hos oss. Hon kom i måndags och åkte idag, det har verkligen vart kul. Jon-Isak har då varit nöjd.
Jag har hunnit blir nyfriserad och så har jag fått sova, så nu känner man sig nästan som en ny människa. Bara att klippa håret var ju ett rejält lyft. Och jag är riktigt nöjd! Jag ska försöka att lägga upp en bild senare.

Idag hade vi strömavbrott igen, men tur var att det inte var lika länge som sist.. Det var väl kanske två-tre veckor sedan? Jag och Jon-Isak gick ut på promenad lite tidigare än vanligt, jag tyckte det var lika innan jag brjade frysa här inne.. Man blir ju som varm av att gå... Just när jag packat ner Jon-Isak i vagnen och klätt på mig själv kläder så går strömmen igång, men vi gick ändå ut och gick i slasket. Kan det inte bli bättre väder? Det var väl för att det var så dåligt väder som strömmen gick, det hade väl kommit massor av Stockholms tungsnö på någon ledning som det blev strömavbrott. Väl ute så kryllade det av bilar och "el-gubbar", så det var bara passa sig för att bli nerskvättad av slasket när dom körde i full fart, och jag lyckades:D

Nu ska jag lägga mig ner och vila en timma, och kanske få lite mer krafter.

hejs!

Jag kom att tänka på när jag och Anders började träffas, det var i alla fall någon gång i början... 
Det var nog november om jag inte minns helt fel, jag hade åkt ner hit för att göra min praktik och träffa Anders. Då bodde han i Enskede, i en vääldigt liten lägenhet, och han i hans ägor fanns endast det mest nödvändiga. Så tänk er hur hans lilla lya såg ut! 
Samma dag som jag kom ner, så bestämde jag mig för  fråga om han ville följa ut på en shoppingrunda, och inhandla det jag tyckte att man faktiskt behöver... Som nya sängkläder och handdukar och sånt. Anders tyckte att det var en väldigt bra idé, för då skulle han ju få lite smakråd, sa han.
Han menade nog något helt annat, för ganska snart märkte jag att han tappade fokus. När vi väl kommit fram till Hemtex för att köpa sängkläder så tyckte ju jag att han själv får välja vilka sängkläder han ville ha, dom var ju som inte till mig. Anders däremot, han hade förväntat sig att jag skulle göra hela grejen åt honom och välja och plocka fram allt. I samma veva hade en äldre man samma problem som oss - att välja sängkläder. Jag sa åt Anders att han skulle välja, men han visste inte vilken han ville ha. Det hela blev långdraget och jag hann bli måttligt less, för att inte tala om hur hungrig jag var...
Till slut tog jag två olika sortets sängkläder och sa: VÄLJ. Tro inte att han valde.... Nejnej, han sa: "Men vad faan, man blundar ju ändå så vad spelar det för roll vilken av dom där man tar?" Mannen som hade samma problem som oss, han stog fortfarande kvar och hade problem. Som ni vet har ju folk i storstan en annan attityd, och pratar inte så gärna med annat folk, vilket denna man var ett bra exempel på.. Han såg ju mest grinig och less ut när jag och Anders surrade på, och vi kände oss lite i vägen. Men då Anders sa detta, vände sig mannen om men största leendet jag sett och säger "Ja, det har du då banne mig rätt i! Det var då bra sagt!", och så skrattade han. Både jag och Anders var väl lite chockade över att en stockholmare faktiskt pratat med oss, så ingen av oss visste vad vi skulle säga. men jag var nog lite halvarg på Anders, för det var ju till han sakerna var och inte till mig, så jag tyckte att han kunda engagera sig lite mer...

Härlig grabb va? Det var första gången jag kom ner till honom på besök... Hela grejen var faktiskt väldigt rolig, det är ju rätt svårt att återberätta såna saker i en text...
Jag kan ju också berätta att jag efter denna händelse aldrig försökt få med Anders på liknande shoppingrundor. Om jag nu mot förmodan skulle gå med honom på såna ärenden ser jag numera till att "råka" gå förbi antingen en sportbutik, eller elektronikbutik innan. Förhoppningsvis så har han hittat något som han köper. Då blir han nöjd och jag kan gå till "mina" butiker.


En annan lite halvrolig händelse:

Anders är en trogen ägare/användare till en grön Fjällrävenryggsäck, och till en mössa. Dessa saker går han väldigt sällan utan. det är han och hans mössa och ryggsäck, helt enkelt. Det går inte att skilja dem åt!
Så en dag, förra veckan då han skulle in till hans skola tog han sina saker i vanlig ordning och gick till bilenoch åkte iväg. Klockan var kring 8 tiden och jag och Jon-Isak låg fortfarande och sov. När vi vaknat och gjort oss i ordning och några timmar gått, så kom jag på att slå på mobilen. Då hade Anders ringt flera gånger, och jag blev lite orolig att det hänt något så jag ringde upp honom på en gång. Han svarade väldigt fort och lät väldigt upprörd: "Hej, ääntligen får man tag på dig!" Jag frågade fort vad det var som hänt, och Anders svarade genom att fråga: "Kan du kolla om man ryggsäck och mössa är kvar på gården?!" Jag kollade, och joo, nog stog hans älskade ryggsäck och mössa på gården. 
Han hade alltså packat ryggsäcken, tagit med mössan och tänkt sätta in hans saken i baksätet, när han låste upp bildörrarna ställde han ner sina saker på marken, och satte sig i bilen och körde iväg. Utan sina älskade saker.
Gissa om jag skrattade! Detta är något som han gör så gott som varje dag, fast utan att glömma sina saker så det var ju rätt galet att han glömde..

Kanske bara det är jag som tycker att det här var kul, i brist på annat. Eller så kanske jag kan skylla på min amningshjärna? Man känner ju sig rätt korkad när man ammar. Jag gör då det.. det är svårt att koncentrera sig på saker, som när folk pratar med en..



Idag kommer Jon-Isaks mormor, hon är inne i Stockholm nu. Det ska bli så himla kul att träffa henne, jag har längtat så! Jag försöker att vika tvätt, och städa undan lite här och där, men det verkar då inte som att jag får någonting gjort. Jag påbörjar en sak och så hittar jag en annan sak att göra och sen har jag glömt hälften av det jag påbörjat.. Så fortsätter det. Så blir det bara en massa "borde göra", och så sitter jag här och nördar mig för att kag glömt vad jag skulle göra.. Jag tror det är för att mamma ska komma, för att jag är lite spänd...?

Jon-Isak har hittat sin tumme, jag vet inte om han har börjat förstå att det är hans tumme eller ens förstå att han kan styra den, men jag har flera gånger sett att han suger på tummen. Idag när vi var på BVC så blev han jätteirriterad på att vi gormade med honom och klämde och kände, så han skrek tills han blev illröd, nästan blå, och så mitt i allt var han knäpptyst, han hade hittat sin tumme. Han såg så himla nöjd ut när han låg där och sög. Så nu när han har gjort samma sak flera gånger så kanske han har börjat förstå att det är han som styr handen? Varje gång jag sett honom suga på tummen har han gjort det med höger tumme... Fast det kanske är för tidigt ändå?

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och försöka komma ihåg allt jag "borde göra", och kanske göra något åt det!

Lillgrabben vägde ju 3070 g vid sista vägningen, och inte 2050 g. Tack Bella, för att du är så observant!


Jag hade nyss skrivit värsting inlägget, men så lyckades jag radera hela skiten. Så typiskt.. Nåja, jag kommer förmodligen inte att komma ihåg vad jag skrev - inte ens om jag försöker.

tack, ni som grattat oss här på bloggen. Jag ska snabbt försöka svara på frågorna här, för det finns som lite för lite tid att svara på inläggen, var för sig....
Vad gäller namnet till lillgrabben, så är vi inte helt eniga ännu. Men snart så ska vi ha hans namn klart. Han har än så länge ett arbetsnamn, som lillgrabben förmodligen kommer att döpas till.
I början av juni är det tänkt att vi ska åka uppåt, och åter igen befinna oss ovan polcirkeln för några månader. Vi längtar riktigt mycket och saknar alla nära och kära. Tänk vad kul det ska bli att få träffa alla igen! Hoppas bara att inte alla åker iväg...


Igår berättade Anders morfar att han varit ute och åkt skidor. Han har gjort ett eget spår, och klockar sig själv när han åker. Igår hade han åkt i  40 minuter. Gubben är 81 år. Inte nog med det.. Han tävlar mot sig själv, och jag kan garantera att hans kondis är bättre än min. Och många andras. Något att sikta mot? 

Lillgrabben har äntligen gått upp i vikt och nu väger han 2070g. Äntligen väger han mer än födelsevikten. Han är en liten krabat och 7 mm har han hunnit växa på längden. 
För varje dag som går ser man ju något nytt på honom, och det har jag defenitivt inte tid att skriva om nu... Vi har äntligen fått lite rutiner, lillen är som en klocka och vaknar precis 03.50 varje natt för mat och blöjbyte, så några hela timmars sömn får vi. Och det behövs verkligen. Annat är det med mattider för mig och Anders...

Nu ska vi alla försöka få i oss lite föda.