Anna

Jag kom att tänka på när jag och Anders började träffas, det var i alla fall någon gång i början... 
Det var nog november om jag inte minns helt fel, jag hade åkt ner hit för att göra min praktik och träffa Anders. Då bodde han i Enskede, i en vääldigt liten lägenhet, och han i hans ägor fanns endast det mest nödvändiga. Så tänk er hur hans lilla lya såg ut! 
Samma dag som jag kom ner, så bestämde jag mig för  fråga om han ville följa ut på en shoppingrunda, och inhandla det jag tyckte att man faktiskt behöver... Som nya sängkläder och handdukar och sånt. Anders tyckte att det var en väldigt bra idé, för då skulle han ju få lite smakråd, sa han.
Han menade nog något helt annat, för ganska snart märkte jag att han tappade fokus. När vi väl kommit fram till Hemtex för att köpa sängkläder så tyckte ju jag att han själv får välja vilka sängkläder han ville ha, dom var ju som inte till mig. Anders däremot, han hade förväntat sig att jag skulle göra hela grejen åt honom och välja och plocka fram allt. I samma veva hade en äldre man samma problem som oss - att välja sängkläder. Jag sa åt Anders att han skulle välja, men han visste inte vilken han ville ha. Det hela blev långdraget och jag hann bli måttligt less, för att inte tala om hur hungrig jag var...
Till slut tog jag två olika sortets sängkläder och sa: VÄLJ. Tro inte att han valde.... Nejnej, han sa: "Men vad faan, man blundar ju ändå så vad spelar det för roll vilken av dom där man tar?" Mannen som hade samma problem som oss, han stog fortfarande kvar och hade problem. Som ni vet har ju folk i storstan en annan attityd, och pratar inte så gärna med annat folk, vilket denna man var ett bra exempel på.. Han såg ju mest grinig och less ut när jag och Anders surrade på, och vi kände oss lite i vägen. Men då Anders sa detta, vände sig mannen om men största leendet jag sett och säger "Ja, det har du då banne mig rätt i! Det var då bra sagt!", och så skrattade han. Både jag och Anders var väl lite chockade över att en stockholmare faktiskt pratat med oss, så ingen av oss visste vad vi skulle säga. men jag var nog lite halvarg på Anders, för det var ju till han sakerna var och inte till mig, så jag tyckte att han kunda engagera sig lite mer...

Härlig grabb va? Det var första gången jag kom ner till honom på besök... Hela grejen var faktiskt väldigt rolig, det är ju rätt svårt att återberätta såna saker i en text...
Jag kan ju också berätta att jag efter denna händelse aldrig försökt få med Anders på liknande shoppingrundor. Om jag nu mot förmodan skulle gå med honom på såna ärenden ser jag numera till att "råka" gå förbi antingen en sportbutik, eller elektronikbutik innan. Förhoppningsvis så har han hittat något som han köper. Då blir han nöjd och jag kan gå till "mina" butiker.


En annan lite halvrolig händelse:

Anders är en trogen ägare/användare till en grön Fjällrävenryggsäck, och till en mössa. Dessa saker går han väldigt sällan utan. det är han och hans mössa och ryggsäck, helt enkelt. Det går inte att skilja dem åt!
Så en dag, förra veckan då han skulle in till hans skola tog han sina saker i vanlig ordning och gick till bilenoch åkte iväg. Klockan var kring 8 tiden och jag och Jon-Isak låg fortfarande och sov. När vi vaknat och gjort oss i ordning och några timmar gått, så kom jag på att slå på mobilen. Då hade Anders ringt flera gånger, och jag blev lite orolig att det hänt något så jag ringde upp honom på en gång. Han svarade väldigt fort och lät väldigt upprörd: "Hej, ääntligen får man tag på dig!" Jag frågade fort vad det var som hänt, och Anders svarade genom att fråga: "Kan du kolla om man ryggsäck och mössa är kvar på gården?!" Jag kollade, och joo, nog stog hans älskade ryggsäck och mössa på gården. 
Han hade alltså packat ryggsäcken, tagit med mössan och tänkt sätta in hans saken i baksätet, när han låste upp bildörrarna ställde han ner sina saker på marken, och satte sig i bilen och körde iväg. Utan sina älskade saker.
Gissa om jag skrattade! Detta är något som han gör så gott som varje dag, fast utan att glömma sina saker så det var ju rätt galet att han glömde..

Kanske bara det är jag som tycker att det här var kul, i brist på annat. Eller så kanske jag kan skylla på min amningshjärna? Man känner ju sig rätt korkad när man ammar. Jag gör då det.. det är svårt att koncentrera sig på saker, som när folk pratar med en..



Idag kommer Jon-Isaks mormor, hon är inne i Stockholm nu. Det ska bli så himla kul att träffa henne, jag har längtat så! Jag försöker att vika tvätt, och städa undan lite här och där, men det verkar då inte som att jag får någonting gjort. Jag påbörjar en sak och så hittar jag en annan sak att göra och sen har jag glömt hälften av det jag påbörjat.. Så fortsätter det. Så blir det bara en massa "borde göra", och så sitter jag här och nördar mig för att kag glömt vad jag skulle göra.. Jag tror det är för att mamma ska komma, för att jag är lite spänd...?

Jon-Isak har hittat sin tumme, jag vet inte om han har börjat förstå att det är hans tumme eller ens förstå att han kan styra den, men jag har flera gånger sett att han suger på tummen. Idag när vi var på BVC så blev han jätteirriterad på att vi gormade med honom och klämde och kände, så han skrek tills han blev illröd, nästan blå, och så mitt i allt var han knäpptyst, han hade hittat sin tumme. Han såg så himla nöjd ut när han låg där och sög. Så nu när han har gjort samma sak flera gånger så kanske han har börjat förstå att det är han som styr handen? Varje gång jag sett honom suga på tummen har han gjort det med höger tumme... Fast det kanske är för tidigt ändå?

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och försöka komma ihåg allt jag "borde göra", och kanske göra något åt det!