Anna

Efter två extremt tunga veckor med betong på ögonlocken, är jag enormt glad att dessa är över. Jag är så van att det händer miljontals saker i mitt liv, att jag nästan varit hög på alla dessa händelser. Om det nu går att vara det? Det har inte funnits tid att ta det lungt och reflektera över saker, eller så blev jag bara enormt trött! Men nu ska vi framåt, ingenannanstans!

Jag och min mor har börjat tävla, i stegräkning. Jaa, jag vet att det låter sjukt, men så är det. Jag leder och har nu ungeför 20  mil kvar till Stockholm, viket är vårt mål. 

En examination på 14 sidor är inskickad och jag kände faktiskt en hel del skrivglädje, och det är ett gott tecken! Trots att skriva akademiska texter kanske inte är min starkaste sida, så brukar jag absolut inte tycka att det är tråkigt.
I morgon blir det tomt i lägenheten, tänk så kasigt det ska kännas att det ser likadant ut här hemma när jag kommer hem som då jag åker iväg på morgonen. Hur ska man vänja sig vid det? Kanske låter jag det vara lite stökigt och bökigt, så att det i alla fall ser ut som om det är lite liv och rörelse här? Tur att det inte är så allt för länge.

Jag chockar mig själv med ett djupare inlägg än jag tänkt. Men solen är framme, och jag är nöjd.