Morgonmötet
Haha!
Jag kom att tänka på en lite rolig grej som hände mig för några veckor sedan.
Jag hade efter många om och men skaffat mig ett intyg om att jag väntar barn, som både ska till försäkningskassan och till gymmet där jag tränat för att frysa kortet under graviditeten.
Gymmet ligger inte ens en minut hemifrån men jag hade ingen ork att gå den korta men tråkiga omvägen dit och höra om det verkligen funkade med detta intyg, så jag ringde och berättade att jag är gravid och frågade om det var rätt intyg. Det var en trevlig man (alla som jobbar där är nästan övertrevliga, om man ska jämför med resterande del av befolkningen i Stockholm) som svarade på mina frågor och sa att jag var varmt välkommen in med intyget och att vi skulle ses lite senare.
Drygt en timma senare var jag på plats på gymmet, men ingen i reception. Jag satte mig ner och väntade utan att orka ta av mig ytterkläderna. Efter bara en minut kommer mannen som jag förmodligen pratat med med ett strålande leende till mig och frågar glatt " Ahh, det var dig jag pratade med i morse?" "Joo.. Du känner igen mig på rösten eller?" svarade jag och tänkte att min ännu rätt breda norrländska måste ha hörts igenom. Han svarar lite fundersam "Mjaa, jo det var väl det." Så löste sig det hela med det där förb--- pappret och jag gick glatt därifrån. Tio meter utanför kom jag att tänka på att det ju börjar synas på min mage att jag väntar barn och att det förnmodligen var det denna snälla man kände igen mig på och inte min dialekt.
Självklart var ju det hela mer komiskt i verkligheten, men jag undrar vad han tänkte om mig.. Lite måste man ju bjuda på sig själv:D Haha
Förresten minns jag att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag inte kommer att skriva om min graviditet här, men jag tror jag måste spränga den idén. Graviditeten är ju trots allt det som utgör både min sinnesstämning och allt runt ikring mitt liv. Det är bara erkänna att det var en riktigt dum idé.
Jag kom att tänka på en lite rolig grej som hände mig för några veckor sedan.
Jag hade efter många om och men skaffat mig ett intyg om att jag väntar barn, som både ska till försäkningskassan och till gymmet där jag tränat för att frysa kortet under graviditeten.
Gymmet ligger inte ens en minut hemifrån men jag hade ingen ork att gå den korta men tråkiga omvägen dit och höra om det verkligen funkade med detta intyg, så jag ringde och berättade att jag är gravid och frågade om det var rätt intyg. Det var en trevlig man (alla som jobbar där är nästan övertrevliga, om man ska jämför med resterande del av befolkningen i Stockholm) som svarade på mina frågor och sa att jag var varmt välkommen in med intyget och att vi skulle ses lite senare.
Drygt en timma senare var jag på plats på gymmet, men ingen i reception. Jag satte mig ner och väntade utan att orka ta av mig ytterkläderna. Efter bara en minut kommer mannen som jag förmodligen pratat med med ett strålande leende till mig och frågar glatt " Ahh, det var dig jag pratade med i morse?" "Joo.. Du känner igen mig på rösten eller?" svarade jag och tänkte att min ännu rätt breda norrländska måste ha hörts igenom. Han svarar lite fundersam "Mjaa, jo det var väl det." Så löste sig det hela med det där förb--- pappret och jag gick glatt därifrån. Tio meter utanför kom jag att tänka på att det ju börjar synas på min mage att jag väntar barn och att det förnmodligen var det denna snälla man kände igen mig på och inte min dialekt.
Självklart var ju det hela mer komiskt i verkligheten, men jag undrar vad han tänkte om mig.. Lite måste man ju bjuda på sig själv:D Haha
Förresten minns jag att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag inte kommer att skriva om min graviditet här, men jag tror jag måste spränga den idén. Graviditeten är ju trots allt det som utgör både min sinnesstämning och allt runt ikring mitt liv. Det är bara erkänna att det var en riktigt dum idé.
Kommentarer
Trackback