Anna

Sådär. Nu har jag skrivit bort några av de arbeten som jag skulle, och så även några timmar.

Ett av arbetena jag ska göra är en filmanalys av filmen Crash. Jag har redan sett den tidigare i veckan med min studiegrupp, men valde att se den igen för att förhoppningsvis få det lite lättare då jag ska skriva själva analysen. Då jag ska skriva analysen ska jag väva in genus, klass och etnicitet, vilket även är hörnstenarna för hela kursen jag går. Kursen har inte bara varit en jämn plåga, den har ju faktiskt öppnat ögonen på mig, jag har lärt mig att se allt med ett vidare och större perspektiv. Problemet (om man nu kan kalla det så) är att jag nu har en förmåga att, vad jag vill kalla det, analysera sönder allt. Det är som om folk slutar lyssna på mig när jag "tänker högt", för jag märker ju själv att jag analyserar nästan allt som finns runt om mig. Jag ser saker som jag inte sett tidigare. Även fast jag hatar den här kursen. 
Tillbaka till filmen - den handlar om en rad olika rasmotsättningar, och människoöden, i Los Angeles och allt under en tidsperiod på 24 timmar. Jag måste säga att jag är helt tagen av filmen. Jag vet inte vad jag ska säga om den, men jag vet att jag både hunnit vara rysligt förbannad, hemskt ledsen och otroligt lycklig under tiden jag sett den. Den är helt klart värd att se. Fler än en gång. Så snälla, vet du inte vad du ska göra en av dessa gråa kalla och lite halvjobbiga dagar - se Crash.  

Min kurslärare sa i början av kursen att "det mesta kommer att rinna av dig". Det tror jag på, men just nu är det jäkligt jobbigt att analysera allt runtomkring mig. Det är tyvärr inte så att jag bara kan slå av den där analysgrejen. Den är liksom med mig hela tiden. Tidigare (innan kursen) har allt bara varit. "Det ser ut så, och så är det", har jag tänkt. Jag har kanske inte bara brytt mig om att fråga mig själv "Varför ser det ur så, och varför är det så?".