Anna

Järnets änglar blev det, även fast jag for in till stan för att se Ett öga rött med hon och hennes mor. Nåja, jag ville ju också träffa Bellas, så det gör ju absolut ingenting!
Det var ett lyckat filmval, för det är länge sedan en film gett mig så mycket som denna: Skratt i otroliga mängder, någon tår. Och känslan av hem.

Efter filmen förflyttade vi hennes mor hem och vi fortsatte ut på stan för att hitta en liten lugn krog, vilket tog sin tid för vi var tvugna att ta oss till Gamla Stan. Men vi hittade en liten krog, men det föll väl inte direkt oss i smaken, om man säger så.
Det var en kvinna där, som var i kanske kring trettio, sönderblonderat hår slank kropp, väldigt lång ( i jämförelse till mig, iallafall) och utputande läppar. Karlarna, som helt plötligt förvandlats till så pojkar bara sprang och kråmade sig mot henne. Är det hon som är en förbild? Fyfan, hon var rent utsagt äcklig, för det verkade som om hon gick ut för att få bekräftelse, inget fel med det, men på det sätt hon gjorde det.. Det äcklar mig. Hon lät "småpojkarna" kråma sig mot henne. Hon verkade vilja ha det så. Fyfan.

Nåja, jag och Bella lyckades till slut se över det där och surrade om allt och inget, vilket var oerhört trevligt!

Sen när jag skulle kliva på tunnelbanan, efter att ha väntat i 30 min på den (och var redan kissnödig innan jag började vänta) så är jag överlycklig att den äntligen kommer. Jag stiger på och känner en stark lukt av spya. Jajjemän, jag kände lukten av en riktig jävla pizza som någon lagt där. I den vagnen jag ska sitta i. Jag gick längre fram för att försöka komma bort ifrån lukten, men icke. Det var som om lukten etsat sig fast i min näsa. Fy fan! Jag förmodar att det var någon som fått i sig lite för mycket alkohol.
Jag hittar en plats att sitta på, till slut, där lukten inte är så stark. Jag fantiserade om det var någonting blött jag kände där jag satt, att det var spya på sätet, även fast jag noggrant kollat ut var man kan sitta utan att bli överfallen av en spya, eller en spyende människa. Nej, jag satte mig inte i en, lyckligt vis!  Men just brevid mig, där sitter ett gäng blondies, onyktra, och förklara eller ska man säga för varandra att dom är arga på den och den och den och dig... Dom förde ett jävla liv.
Fan, kan inte bara folk ta furnuftet tillfånga och inte dricka så jävla mycket? Kan dom inte hålla lite låg profil, iallafall respektera andra människor? Ta det lite lungt och bara vara sig själv?
Svaret är absolut nej. De som syns här, det är dem som vill ha bekräftelse, dem som inte kan vara sig själva, de som bara kan säja vad de tycker med alkohol i kroppen. Rädslan är för stor. Rödlan för verkligheten. 
Vanliga människor, som är trygga i sig själva väljer att ha en lite lägre profil. De syns inte, i stockholmsvimlet av alla dem som bara är ute efter att synas, för att få bekräftelse. Fy fan.
Jag är i ärlighetens namn less. Less på dessa som bara MÅSTE synas, som måste töja på gränsen.
Och till alla er som bekräftar dessa människor: fy skäms! Tänk om, för fan! Gör någonting vettigt och uppskatta dem som verkligen gör någonting. Någonting som är nyttigt, som att arbeta för en bättre värld.

varför inte bara skippa den där sista ölen och ge dem till någon som behöver dem mer?

Jag menar absolut inte att bekräftelse är dåligt eller fult, men det är sätten man söker det på.
För i en viss mån tror jag att alla behöver det. Bekräftelse.

Nå, mycket hinner åka genom huvudet när man väntar och åker hela tiden, som ni förmodligen märker.
Det känns som om spyan som jag av misstag andats in fortfarande är fast där i näsan.

Och kissa fick jag göra.
Nu måste jag äta. Hoppas jag skrivit någonting som är intressant på någe vis!