Anna

Jaa, vad kul med lite kommentarer på förra inläget! Mermer vill jag ha!
Så tänkte jag bara svara på kära mors kommentar: Mamma lilla, OM man blir dement, då märker man inte det. Så tänk på det innan du skriver om att du inte har det vid 50 års ålder ("50-"), som du skrev. Observera minustecknet). Förresten, har du glömt din ålder då du inte skriver hela den? Kanske är du lite dement?

Igår var vi, hela familjen, på Galleri Eklunds vernissage, och Anders hade äran att få ställa ut där. Det var mycket trevligt och det kom mycket folk som verkade väldigt intresserade av Anders konst, vilkert ju är väldigt bra. Jon-Isak verkade stormtrivas bland allt folk, och det underlättar ju ganska mycket för oss. Det var en dag med saker att göra heela dagen, och jag måste nog erkänna att jag var rätt slut i huvudet när vi kom hem. Och är än idag. Jag har ju hunnit bli ovan att träffa så mycket folk och att mingla (som det så fint heter). Det kändes som om jag hade varit och smuttat lite för mycket på vernissagevinet. Vilket jag ju inte gjorde.. Det är så länge sedan jag intog alkoholhaltiga drycker, så jag tror jag kan bli full på äppeljuice. Å andra sidan behöver jag ju inte alkohol, jag behöver ju bara en heldag med mingel! Haha! BIlligt och bra.
Något som var mindre bra var  att vernissagesnacksen bestod av mini kanelbullar (som var suupergoda) och godis. Huur gott som helst. Så blev den med mitt sluta äta socker projekt. Jag som just upptäckt att jag kan se mina fötter där under volangerna! Attans, men jag kan lova att jag hade rejälhuvudverk efter denna sockerboost. Jag tror i alla fall att det var den som låg bakom huvudverken. hade det funnits sockerfria alternativ hade jag faktiskt valt det.

Jag hoppas verkligen att det finns några fler som vill pryda deras väggar med Anders konst, så att vi kaaanske kan åka en sväng på IKEA? (Jag vet att Anders läser detta) Om inte annat bara för att insupa synen alla grejer som jag skulle vilja ha och behöver..
När jag ändå nästan är inne på ämnet pengar så kan jag ju berätta att min plånbok gått sönder för ett tag sedan. några månader innan Jon-Isak kom, närmare bestämt. Jag har en annan, mindre som jag brukar använda ibland. Som nu.. Meen. Jag hade sökt och sökt och sedan glömt bort att jag behöver en ny. Så igår, så är den där framför näsan på mig. MIN plånbok. Jag kände ett enormt ha begär. Hemskt att säga, men jag måste nog ha den. Den var så himla snygg. Jag trodde aldrig att jag skulle säga en sådan sak om ett ting. Nästan pinsamt. Finns den inte kvar när jag ska dit på den affären nästa gång så kommer jag att gråta. Det kändes ju patetiskt att skriva så, men men. Det händer väl inte allt för ofta... Hoppas jag. 

I veckan har jag i alla fall sytt en finmössa till Jon-Isak. Jag är supernöjd, över att jag gjort något. Det är så himla länge sedan jag sydde något.. Det känns som om ena handen håller på att läka lite, så jag kanske kan börja sy för hand lite mer? Hoppas hoppas. Man får ju abstinens när man inte kan göras något. 

Sen hoppas jag på att få liite mer energi, som Anncha har och vårstäda här. Å andra sidan hinner man ju knappt med att duscha, för alltid är det något: är det inte dags att amma så är det jag som ska laga mat och äta, sen måste vi alla sova lite.. och så är det med allt, så det är väl bara vänja sig. Och sen när det kaanske finns tid till att städa lite, då är man så slut i skallen att man bara sitter apatisk i soffan med fjärrkontrollen i handen och undrar vad man ska göra med den.

?

Självklart, var ju det där första om demens lite på skoj. För er som kanske blev lite upprörda...

Nuu, ska jag få i säng Jon-Isak och sen mig själv. "jag ska bara...."
God natt